I fortsättningen ses vi som oss själva.

Adieu.

Vi hade läst lysande recensioner och hört stora lovord från alla håll vad det gällde den här pjäsen. Den hade hunnit gå för utsålda hus i över ett halvår innan vi lyckades gå och se den. När det väl var dags var våra förväntningar skyhöga, men det var inte bara att vi väntade oss något fantastiskt välgjort och proffsigt. Av reaktionerna på föreställningen att döma så var det här också något helt i särklass nytt och vågat.

Eller var det här bara ett stort publikfrieri? Vad hade föreställningen som gjort så stor påverkan på publiken?

I programmet låg ett löst blad med en lång, lång lista över musik som skulle medverka i föreställningen. Musikälskare som vi är satte vi oss i en rökfylld salong med aldrig tidigare så stora förväntningar.

Och så sattes något i rörelse. Föreställningen började, men tog form i en sorts färgrik, musikalisk våg av något varmt, massivt och sprudlande. En tryckvåg tryckte oss i bänkarna, och det var inte bara musiken som fick oss att kastas bakåt.Vi blev inte bara förälskade i föreställningen som brilliant helhet utan även i enskilda personer.

Regissören, Alexander Mørk-Eidem verkar ju inte kunna misslyckas i den här branschen. Allt han gör blir fantastiskt, så även detta.

D’Artagnan, spelad av Johannes Bah Kuhnke, vill ta sig från vischan till Paris där han ska bli musketör. Med skinnbrallor, norrländsk dialekt och stadiga steg går han mot sitt mål, och med en sångröst som får alla i Kommittén att kippa efter luft. De yngre tonårstjejerna i publiken verkar gråtfärdiga, de äldre damerna fnissiga, de unga killarna djupt imponerade och de äldre herrarna skrockande nöjda. En skådespelare med så mycket karisma att man själv känner sig ungefär lika karismatisk som en gädda i en vassrugge. Med komisk tajming och en vansinnig talang för konsten, som gör att man sitter förlamad. Snygg som en 2000-talets Gene Kelly. Eftersom Kulturkommittén även tidigare upplevt hans storhet, kan vi med stor övertygelse säga att denna man är en… über-mench.

Andreas Kundler, Aramis i pjäsen, också bekant och omtyckt sen tidigare av Kulturkommittén, lyckades fånga våra hjärtan än en gång. Hans karisma är inte heller att leka med, en coolhet och en laddning som gör hans karaktär otroligt stark. Aramis har en sorts kylighet, rockstjärnigt manschauvinistisk attityd och en skarp ironi, men samtidigt en sida som frammanar skrikande i bästa Beatleshysteri-anda inom Kulturkommittén, under samme mans soloinsats i Aquarius. (”Kundler fanclub”, minns att det var vi som sa det först.)

Och så Jan Mybrand. Kungen, Ludvig XIII. En rosa glittrig bakelse eller julgranskula, med en fysik som verkar vara en korsning mellan en ballettdansös och en Hattifnatts. Vart har han varit hela våra liv? Varför har inte han alltid dem här kläderna på sig? Kulturkommittén blev helt frälst av kungen och känner att en benådning av honom är något av det finaste man kan få i teatervärlden. Hans fjädrar som vippar får oss att bli yra av beundran. Han spelar kung, han är kung. Vi har inte mycket mer att säga till den mannen än Shine on you crazy diamond.

Alexander Stocks Jussac, som kan sjunga Duran Durans Notorious hetsigare än någon annan. Ge mannen större roller, han har tillräckligt med positiv energi för att energiförsörja hela norra Europa! Och tänk att Alexander Stocks tillsammans med Albin Flinkas m.fl. gör Uptown girl så bra som man inte trodde var möjligt. Kan man göra den låten bra tänkte vi? Jo om man tar Westlife-versionen, tar bort lite kläder och trycker in lite ironi. Eller ganska mycket ironi. Det förstod regissören. Och vi jublar åt seklets bästa boyband-nummer. Och ja, Albin Flinkas, Kommitténs barndomskärlek från Salve. Han sjunger Live to tell med hela hjärtat, och lånar våra hjärtan också för den delen. Lämna oss inte för Broadway, please.

Ann-Sofie Rase som drottning Anna av Österrike, en finlandssvensk fantastiskt hysterisk, aggressiv och instabil kvinna, som uttrycker sin kärlek genom att sparka med benen i luften och räcka ut tungan åt den ”normala” världens alla fagra och väna förälskade kvinnor. Tuppkam, tyll och rutmönster är det nya svarta. (Heja Kostymören, Maria Gyllenhoff.)

 Vi bugar oss för Alexander Mørk-Eidem och hans guldföreställning och säger: Heja Norge.

Kulturkommittén har nu hunnit gå på ett par föreställningar. Vi har hunnit skrika oss hesa, flera gånger om. Vi har hunnit ge lite kärlek tillbaka, genom att ge vårt eget glitter till förfogande. Vi har hunnit slåss om sista-minuten biljetter och köpt oss in i en kombinerad fackförenings/pensionärsträff, där vi kanske tjoade lite väl högt i några hörapparater, men likväl fick gratis kaffe och macka för att vi var så pass peppa. Och vi kommer igen, med lite mer glitter och kanske en och annan partytuta, för att uttrycka vår kärlek.

En för alla, alla mot Universal.

Musketörer, we salute you,

Kulturkommittén